Vad är rektalcancer? Symtom, orsaker och behandling

Rektalcancer är en typ av cancer som utvecklas i den sista delen av tjocktarmen (colon), det område som kallas rektum. Detta område är där avföringen lagras och genomgår de sista processerna innan den lämnar kroppen. Även om det ibland i vardagligt tal benämns som “tjocktarmscancer” eller “coloncancer” har rektalcancer en egen specifik placering, unika riskfaktorer och behandlingsstrategier.

Vad är rektalcancer exakt?

Rektum avser den sista 10–15 centimeter långa delen av tjocktarmen som sträcker sig mot anus.

Man kan likna detta område vid en liten entréhall som leder till husets ytterdörr. Precis som du först passerar entréhallen innan du lämnar huset, samlas avföringen i rektum innan den lämnar kroppen. Rektum innehåller olika celler som fungerar som den sista kontaktytan för avföringen.

Rektalcancer

Uppstår när cellerna i detta område börjar dela sig okontrollerat. Det börjar oftast i den mukösa ytan (i de körtelceller som utgör slemproducerande vävnad) och den vanligaste histologiska undergruppen kallas adenokarcinom. Det vill säga, när ett fel inträffar i dessa sekretoriska körtelceller bildas tumörer. När cancern fortskrider kan den spridas till omgivande vävnader, lymfkörtlar och till och med till fjärran organ.

Även om rektalcancer har många likheter med coloncancer, har den på grund av rektumets placering i ett trångt område i bäckenet unika egenskaper. Därför tillämpas andra kirurgiska strategier och strålbehandlingsmetoder. Eftersom rektalcancer ligger nära muskler, nerver och andra organ, är risken för lokal återfall (recidiv) relativt högre.

Vilka är symtomen på rektalcancer?

En tidig diagnos av rektalcancer ökar chanserna för en framgångsrik behandling avsevärt. Därför är det viktigt att vara uppmärksam på symtomen, lyssna på sin kropp och söka medicinsk hjälp vid behov. Vissa symtom kan initialt verka obetydliga eller kopplas till andra tillstånd, men om de är ihållande bör man snarast kontakta en vårdgivare.

Rektal blödning eller att se blod i avföringen
Buksmärta och en känsla av obehag
Förändringar i tarmvanor, t.ex. frekventa anfall av diarré eller förstoppning, eller en känsla av att inte kunna tömma tarmen helt
Järnbristanemi och ständig trötthet
Oförklarlig viktminskning
Förändringar i avföringens form (t.ex. en tunn, pennaliknande avföring)

Vilka är orsakerna till rektalcancer?

Rektalcancer uppstår genom en kombination av faktorer. Genetisk benägenhet, miljöpåverkan, kostvanor och livsstil spelar alla en roll. Liksom ett frö som gror under rätt förhållanden, skapar dessa faktorer tillsammans en miljö som kan leda till cancerutveckling.

Genetisk benägenhet: Om det finns en familjehistoria av colon- eller rektalcancer, särskilt hos förstagradssläktningar (föräldrar, syskon), ökar risken. Även ärftliga syndrom som Lynch-syndrom (HNPCC) eller Familjär Adenomatös Polypos (FAP) ökar risken avsevärt.
Polypbildning: Små, polyp-liknande utväxter i rektum kan med tiden omvandlas till cancer om de inte upptäcks och tas bort.
Ålder och kön: Rektalcancer drabbar oftare personer över 50 år, även om fall hos yngre individer har rapporterats. Generellt sett förekommer det något oftare hos män.
Kostvanor: En kost rik på rött och processat kött, med låg fiberhalt och hög andel fett och socker, kan öka risken.
Övervikt och fysisk inaktivitet: Övervikt stör hormonell och metabolisk balans, vilket kan öka risken för cancer, inklusive rektalcancer.
Rökning och alkohol: Tobaksrök irriterar cellerna i hela kroppen och ökar cancerrisken, medan överdriven alkoholkonsumtion kan ha liknande effekter på tarmceller.
Inflammatoriska tarmsjukdomar: Långvariga sjukdomar såsom ulcerös kolit eller Crohns sjukdom kan, genom att ständigt irritera tarmens mukosa, öka risken för cancer.
Darmmikrobiotan och andra faktorer: En obalans i tarmfloran (dysbios) och andra metabola sjukdomar, exempelvis diabetes, kan även de bidra till en ökad risk. Dessutom kan miljöfaktorer som strålning eller yrkesmässig exponering för vissa kemikalier spela en roll.

Hur diagnostiseras rektalcancer?

Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av kliniska undersökningar och laboratorietester. Målet är inte bara att bekräfta att cancer finns, utan även att fastställa exakt var i rektum tumören är belägen, vilket stadium den är i och om den har spridit sig till närliggande vävnader eller avlägsna organ.

Läkarundersökning och anamnes: Vid besök hos läkaren redovisas symtom såsom blödning och buksmärta. En rektal undersökning (där läkaren manuellt undersöker rektum) kan ge viktiga ledtrådar.
Endoskopiska undersökningar: För att direkt visualisera rektum och ta vävnadsprover används vanligtvis koloskopi. Vid synliga polyper eller misstänkta lesioner tas en biopsi för patologisk undersökning. Vid behov kan även sigmoidoskopi eller rigid proktoskopi användas.
Bilddiagnostik:
- Magnetresonanstomografi (MRI): Den bästa metoden för att bedöma tumörens djup, dess relation till omgivande vävnader och lymfkörtlar – vilket är ovärderligt för kirurgisk planering.
- Datortomografi (CT): Används ofta för att söka efter metastaser i organ som lever och lungor.
- Positronemissionstomografi (PET): Visar tumörens metaboliska aktivitet och kan hjälpa till att upptäcka spridning till andra organ.
Laboratorietester: Blodprover, inklusive mätning av tumörmarkörer (t.ex. CEA), kan ge ytterligare information även om de inte ensamma är avgörande för diagnosen.
Patologisk undersökning: Vävnadsprover (biopsier) undersöks mikroskopiskt för att fastställa vilken celtyp som har blivit cancerogen och för att stadieindela tumören.

Vilka stadier har rektalcancer?

Vid rektalcancer görs en “stadieindelning” för att avgöra hur långt cancern har utvecklats – ungefär som att bedöma hur djupt ett träd har rötter. Om rötterna är mycket djupa (om tumören har invaderat djupt vävnad) eller om den sprider sig över stora områden, kan behandlingen bli mer komplex.

Stadium 0 (Carcinoma in situ): Cancercellerna finns endast i det översta lagret i rektal mukosa. Ingen spridning har ägt rum.
Stadium I: Tumören har nått submukosa eller muskellagret (muscularis propria), men har inte spridit sig vidare. Inga lymfkörtlar är drabbade.
Stadium II: Cancern har avancerat till de djupare lagren i rektum eller till omgivande fettvävnad, men utan spridning till lymfkörtlar eller avlägsna organ.
Stadium III: Cancern har spridit sig till närliggande lymfkörtlar, men inte till fjärran organ.
Stadium IV: Cancern har metastaserat till avlägsna organ. Vanliga metastasområden är lever, lungor och ibland hjärna eller ben.

Bilddiagnostik (MRI, CT, PET) och patologiska undersökningar spelar en avgörande roll vid stadieindelningen. Ju tidigare cancern upptäcks, desto bättre är chanserna för en lyckad behandling.

Vilka behandlingsalternativ finns för rektalcancer?

Behandlingen av rektalcancer kräver en samordnad insats från flera discipliner (allmänkirurgi, medicinsk onkologi, strålbehandling, patologi, radiologi, etc.). Målet är att avlägsna cancern fullständigt samtidigt som patientens livskvalitet bibehålls så högt som möjligt.

Kirurgisk behandling

Total Mesorektal Excision (TME): Detta är den mest etablerade kirurgiska metoden vid rektalcancer. Här tas hela rektumet och den omgivande fettvävnaden (mesorektum) bort, vilket minskar risken för lokala återfall avsevärt.

Lokal excision: Vid mycket tidiga tumörer (t.ex. stadium I) kan man välja att endast ta bort det cancergjorda området ur rektumväggen. Detta kan möjliggöra behandling utan större snitt eller behov av en permanent stomi.

Colostomi eller ileostomi: I vissa fall, exempelvis om tumören ligger mycket nära anus, kan det vara omöjligt att bevara tarmens kontinuitet. Då kan en temporär eller permanent buköppning (stomi) skapas.

Strålbehandling (radioterapi)

Neoadjuvant strålbehandling: Vid medelstora eller avancerade rektalcancerfall ges ofta strålbehandling – ofta kombinerad med kemoterapi – innan operationen för att krympa tumören, vilket förbättrar de kirurgiska resultaten och ibland möjliggör organdonering.

Adjuvant strålbehandling: Om det finns en risk att mikroskopiska cancerceller kvarstår efter operationen kan strålbehandling ges därefter.

Kemoterapi

Neoadjuvant kemoterapi: Ges ofta tillsammans med strålbehandling före operationen för att minska tumörens storlek och göra den lättare att operera.

Adjuvant kemoterapi: Efter operationen ges kemoterapi för att eliminera eventuella kvarvarande cancerceller, vilket särskilt gynnar patienter med stadium III och högriskpatienter i stadium II.

Metastatisk kemoterapi: Om cancern har spridit sig till fjärran organ, används kemoterapi för att minska tumörbördan och förlänga överlevnaden.

Målmedelsterapier

Anti-EGFR antikroppar (cetuximab, panitumumab): Dessa medel binder till EGFR på cancercellerna och hindrar cellernas delning.

Anti-VEGF behandling (bevacizumab): Hindrar tumorernas bildning av nya blodkärl, vilket stör deras näringstillförsel.

Immunterapi (checkpoint-inhibitors): Riktas mot MSI-höga tumörer och aktiverar kroppens immunsystem att bekämpa cancercellerna.

Icke-kirurgisk strategi (Watch-and-Wait)

I vissa fall, om tumören försvinner helt efter kombinerad kemoterapi och strålbehandling, kan operationen skjutas upp eller undvikas. Detta kräver dock en mycket noggrann uppföljning med regelbundna undersökningar, bilddiagnostik och endoskopiska kontroller för att säkerställa att tumören verkligen är borta.

Multidisciplinär planering: Den slutgiltiga behandlingen skräddarsys utifrån cancerns stadium, patientens allmänna hälsa, tumörens exakta läge och storlek samt andra individuella faktorer. Detta ”skräddarsydda” upplägg säkerställs av ett team av specialister.

Vilka möjliga komplikationer kan uppstå vid rektalcancer?

Rektalcancer, både på grund av sjukdomen i sig och de behandlingar som tillämpas, kan ge upphov till en rad oönskade komplikationer. Några exempel är:

Anastomotisk läckage: Vid kirurgiska ingrepp som en låg anterior resektion, där delar av rektum sammanfogas, kan läckage uppstå vid anastomoslinjen, vilket kan leda till bukinflammation och allvarliga komplikationer.
Low Anterior Resection Syndrome (LARS): Efter att en stor del av rektum har tagits bort kan patienten uppleva frekventa tarmrörelser, inkontinens, gasbildning och smärta. LARS kan allvarligt påverka livskvaliteten, men kan ofta hanteras med kostförändringar, medicin och rehabiliteringsprogram.
Urin- och sexuell dysfunktion: Skador på bäckenets nerver under kirurgi eller strålbehandling kan leda till sexuella funktionsnedsättningar hos både kvinnor och män. Hos män kan problem med erektion eller utlösning uppstå, medan kvinnor kan drabbas av vaginal torrhet eller smärta vid samlag. Problem med blåskontroll kan också förekomma.
Strålproktit: Strålbehandling riktad mot rektum kan ibland orsaka inflammation i rektal mukosa (strålproktit), vilket kan leda till blödning och smärta. Detta kan i vissa fall bli kroniskt med återkommande blödningar och obehag.
Tromboemboliska händelser: Cancerpatienter har en ökad risk för blodproppar, exempelvis djup ventrombos i benen eller lungemboli, vilket kan vara livshotande. Därför kan vissa patienter behöva behandling med antikoagulantia.

Vad kan man göra för att minska risken för rektalcancer?

Även om inget sätt kan garantera 100 % skydd, kan en hälsosam livsstil väsentligt minska risken för rektalcancer. Dessa strategier bidrar generellt till att skydda mot kolorektal cancer.

Balanserad kost: Livsmedel rika på fiber, såsom grönsaker, frukt, fullkorn och baljväxter, är oumbärliga för tarmhälsan.
Regelbunden motion: Att minst 30 minuter om dagen ägna sig åt tempovandring, cykling, simning eller liknande aktiviteter hjälper till att reglera tarmrörelser, minska risken för övervikt och stärka immunsystemet.
Upprätthålla en hälsosam kroppsvikt: Övervikt kan rubba den hormonella och metaboliska balansen och öka risken för cancer, inklusive rektalcancer. Att hålla sitt BMI inom normala gränser genom kost och motion är därför viktigt.
Undvik rökning och överdriven alkoholkonsumtion: Tobaksprodukter ökar risken för cancer i nästan alla delar av kroppen, och alkohol kan irritera tarmcellerna. Det är därför bäst att inte röka och att begränsa alkoholintaget.
Regelbundna screeningtester: Personer med en familjehistoria av colon- eller rektalcancer, eller som är 45–50 år och äldre, bör regelbundet genomgå koloskopi för att tidigt upptäcka polyper och förhindra att de utvecklas till cancer.
Hantering av inflammatoriska tarmsjukdomar: Om du lider av långvarig ulcerös kolit eller Crohns sjukdom, kan regelbundna kontroller och behandling av inflammationen minska risken för cancer.
Aspirin och andra åtgärder: Vissa studier tyder på att långvarigt lågdos-aspirin kan minska risken för colon- och rektalcancer, men detta bör alltid ske under medicinsk övervakning.

Hur ser prognosen (sjukdomsförloppet) ut vid rektalcancer?

När en rektalcancerdiagnos ställs är en av de viktigaste frågorna: “Vad är mina chanser att överleva?” Prognosen varierar beroende på cancerns stadium, tumorens biologiska egenskaper, patientens allmänna hälsa och den valda behandlingen.

Vid tidiga stadier (stadium I eller II) kan, med lämplig kirurgi och/eller strålbehandling, 5-års överlevnadsprocenten vara mycket hög (upp till 70–90 %).
Vid stadium III, även med lymfkörtelinvolvering, kan en betydande andel av patienterna uppnå goda resultat med en kombination av kirurgi samt neoadjuvant och adjuvant behandling.
Vid stadium IV (metastatisk sjukdom) är prognosen mer utmanande, men med moderna målmedelsterapier och immunterapier kan vissa patienter få en längre period av sjukdomskontroll. Vid fall med begränsade levermetastaser kan kirurgiska och kompletterande behandlingar förbättra överlevnaden.

Faktorer såsom tumörens mikrosatellitinstabilitet (MSI-H) och närvaron av specifika genmutationer (t.ex. KRAS, NRAS) påverkar också behandlingssvar och prognos. Detaljer i den patologiska rapporten, såsom perineural och lymfovaskulär invasion, hjälper ytterligare att bedöma risken för återfall.

Vilka stödresurser finns tillgängliga för patienter med rektalcancer och deras familjer?

En diagnos av rektalcancer kan vara påfrestande både fysiskt och känslomässigt. Inte bara patienten utan även anhöriga kan drabbas hårt. Lyckligtvis finns det många stödresurser och hjälpmedel att vända sig till.

Psykosocialt stöd: Genom att få hjälp av en psykolog eller psykiater kan patienter hantera depression, ångest och anpassningssvårigheter bättre.
Gruppterapi och stödgrupper: Dessa erbjuder en plattform för personer som gått igenom liknande upplevelser att dela sina erfarenheter och få emotionellt stöd.
Näringsrådgivning: Under behandlingen kan aptit och tarmvanor förändras. Att arbeta med en dietist för att skapa ett individuellt kostprogram kan förbättra både behandlingsresultatet och livskvaliteten.
Fysioterapi och rehabilitering: Efter kirurgiska ingrepp kan övningar för att stärka bäckenbotten hjälpa till att lindra problem med urin- eller avföringskontroll. Professionell vägledning i fysisk aktivitet är mycket fördelaktigt.
Hemtjänst och omvårdnad: Vid avancerad cancer eller under intensiv behandling kan hemvård (såsom såromläggning och stoma-vård) vara avgörande för att få nödvändig medicinsk omsorg i en bekväm miljö.
Online-resurser och informationsplattformar: Många sjukhus och ideella organisationer erbjuder online-support och utbildningsmaterial, vilket gör det enklare att få tillgång till aktuell information, ställa frågor eller dela erfarenheter.
Stöd från familj och närstående: Ett starkt socialt nätverk, där man kan dela sina känslor och få praktisk hjälp, är ovärderligt under cancerresan. Att familjen hjälper till med vardagliga sysslor kan minska både den fysiska och psykiska bördan.
Utbildning för vårdgivare: Familjemedlemmar eller professionella vårdgivare kan behöva utbildning i hur man bäst tar hand om patientens behov, inklusive kost, medicinering, stoma-vård, övningar och emotionellt stöd.