I vår bukhåla finns ett tunt lager av serös hinna som omsluter och skyddar våra inre organ. Denna hinna kan liknas vid tapeter i ett hus: precis som tapeter täcker väggarna, omsluter den – peritoneum, som vi kallar denna hinna – bukhålans inre väggar och organ. Vi kallar denna hinna ”peritoneum”. ”Peritonit” innebär att denna hinna blir inflammerad eller infekterad. På turkiska kan det även benämnas som ”inre bukinfektion”.
I vardagen vill vi inte se någon inflammation någonstans i kroppen; men om vi tänker på en inflammation som uppstår i en region där livsviktiga organ (som mage, tarmar, lever, mjälte etc.) finns, kan vi lätt förstå varför det är så allvarligt. Peritoneum är normalt ett sterilt (mikrobbefritt) område. Om tarminnehåll eller bakterier tränger in i detta område utvecklas en mycket snabb och kraftfull inflammatorisk reaktion. Precis som när en bläckdroppe faller in i ett rum fullt av vatten och genast färgar vattnet, utlöser bukhålans hinna en omedelbar inflammationsvåg när den möter mikrober.
Hur utvecklas peritonit?
I vår kropp pågår ständigt ett katt-och-mus-spel mellan mikrober och immunsystemet. Vanligtvis segrar immunsystemet och skyddar oss från att bli sjuka. Men ibland rubbas denna balans. Utvecklingen av peritonit är ett exempel på en situation där denna balans störs.
- Läckage av tarminnehåll in i bukhålan
Eftersom bukhålans hinna omsluter tarmarna och andra organ, kan ett hål eller en spricka i tarmarna göra att tarminnehållet läcker direkt in i bukhålan. Till exempel, när blindtarmen brister eller när divertiklar i tjocktarmen går sönder, kommer bakterierna inifrån att komma i kontakt med peritoneum. Som svar på denna kontakt aktiveras kroppens försvarssystem och en intensiv inflammation uppstår.
- Leversjukdomar och ascites
Hos patienter med leversjuk cirros samlas en vätska, kallad ”ascites”, i bukhålan. Denna vätska bör normalt vara steril och fri från bakterier. Men ibland kan bakterier från tarmarna, genom en process som kallas bakteriell translokation, tränga in i vätskan och föröka sig, vilket leder till en infektion. Detta tillstånd kallas ”Spontan bakteriell peritonit (SBP)”.
- Peritonealdialys
Hos patienter med njursvikt som använder peritonealdialys finns det en risk att bakterier kan komma in via dialyskanylen eller under in- och utflödesprocessen av dialysvätskan. Att strikt följa aseptiska regler är avgörande; eftersom när bakterier väl har kommit in kan området runt katetern bli en källa till infektion som sprider sig i bukhålan.
- Postoperativa komplikationer
Hos patienter som opererats i buken, om en suturlinje inte läker ordentligt eller om bakterier tränger in under operationen, kan peritonit utvecklas i efterhand. Ett typiskt exempel är ”anastomosläckage”, där tarmens sutur öppnas och tarminnehållet läcker ut i bukhålan.
- Infektioner i kvinnliga reproduktionsorganen
Hos kvinnor kan inflammation i reproduktionsorganen (livmoder, äggstockar, äggledare) ibland spridas till bukhålan. Om en pelvic inflammatorisk sjukdom (PID) blir allvarlig kan den involvera en stor del av peritoneum.
När peritonit utvecklas, startar cellerna i peritoneum en intensiv inflammatorisk reaktion när de möter bakterier eller irriterande ämnen. Under denna process strömmar stora mängder vätska in i bukhålan. I denna vätska finns kroppens försvarsceller, koagulationsfaktorer, antikroppar och bakteriefragment. Det kan sägas att en ”krigszon” upprättas i buken. Om inte åtgärder vidtas i tid kan detta ”krig” komma ur kontroll och allvarligt försämra patientens allmänna tillstånd, vilket kan leda till svåra tillstånd såsom multipel organsvikt.
Vilka symtom uppträder vid peritonit?
Att känna igen symtomen på en sjukdom är avgörande för dess diagnos. Om ett hus brinner ser du först röken eller känner lukten. På samma sätt finns det tydliga symtom vid peritonit.
- Svår buksmärta
När man tänker på peritonit är det första symtomet en outhärdlig, intensiv och plötsligt insättande buksmärta. Denna smärta beskrivs ofta som om en kniv skär igenom, och den förvärras vid rörelse. Till exempel undviker patienter att hosta eller sträcka sig. Bukväggen kan bli stel som en planka; inom medicinen kallas detta ”board-like abdomen” eller ”rigid abdomen”.
- Ömhet och rebound-smärta
När man trycker lätt på buken kan smärtan öka, men det är mycket typiskt att patienten känner ännu mer smärta när trycket släpps. Detta kallas ”rebound-smärta” och visar att peritoneum är mycket känsligt.
- Illamående och kräkningar
Peritonit kan göra matsmältningssystemet helt förvirrat. Under denna period kan patienter uppleva aptitlöshet, konstant illamående och svåra kräkningar, eftersom kroppen tolkar irritationen i buken som ett signal om att ”något är fel här, töm vätskan”.
- Feber, frossa och svettningar
En infektion innebär att kroppen kämpar mot bakterier och liknande mikrober. Ett av de systemiska symtomen på denna kamp är feber. Kroppstemperaturen stiger, och patienten kan uppleva köldkänsla, frossa och överdriven svettning. Hos vissa patienter kan febern vara mycket hög, medan den hos individer med nedsatt immunförsvar ibland kan vara mindre uttalad.
- Andningssvårigheter
Den förhårdnade bukväggen och smärtan kan göra det svårt att ta djupa andetag. När buken är uppsvälld och spänd kan inte diafragman röra sig fritt, vilket tvingar patienten att andas ytligt. Vid särskilt intensiva smärtattacker försöker patienten nästan andas med bröstkorgen.
- Hjärtklappning och lågt blodtryck
När kroppen förlorar vätska i bukhålan eller ger en systemisk reaktion mot infektionen börjar hjärtat slå snabbare, vilket kallas ”takykardi”. Vid allvarliga fall kan även sepsis (när mikrober kommer in i blodet) utvecklas, vilket leder till lågt blodtryck.
- Medvetandeförändring
Speciellt hos äldre eller hos de med leversjukdom kan peritonit yttra sig genom sömnighet, slöhet eller mental förvirring (konfusion) snarare än genom klassisk buksmärta. Därför bör förändringar i beteende eller medvetande hos dessa patienter tas på största allvar.
Alla dessa symtom behöver inte förekomma samtidigt; men om en bild uppstår som väcker misstankar om peritonit bör du omedelbart söka medicinsk hjälp. Att bortse från symtomen vid peritonit – som att säga ”det är bara en liten feber, det går över” – är som att stänga av larmet när det brinner. Ju större branden blir, desto svårare är den att kontrollera.
Hur diagnostiseras peritonit?
Läkare använder vanligtvis en trestegsmetod när de diagnostiserar sjukdomar: klinisk bedömning, laboratorietester och avbildningstekniker. Vid misstanke om peritonit används denna trestegsmetod också.
- Klinisk bedömning (fysisk undersökning och anamnes)
Först samlas detaljerad information om patienten (sjukdomshistoria) in. Till exempel:
- När började buksmärtan och hur utvecklades den?
- Finns det förändringar i feber, kräkningar eller tarmvanor?
- Har patienten tidigare haft lever-, njur- eller tarmsjukdomar?
- Har patienten genomgått någon operation, eller varit med om någon trauma nyligen?
Därefter undersöks buken noggrant genom palpering, där varje område kontrolleras. Stelhet, ömhet och ”rebound”-tecken beaktas. Denna undersökning liknar att lyssna på kroppens brandvarnare – att avgöra var ”elden” är som starkast och vilket område som har drabbats mest.
- Laboratorietester
Blodtester: En ökning av antalet vita blodkroppar (leukocyter) är en viktig signal på att kroppen kämpar mot inflammation. Inflammationsmarkörer såsom CRP (C-reaktivt protein) och prokalkitonin kan också vara förhöjda. Dessutom hjälper njur- och leverfunktionstester, elektrolytvärden och blodgasanalyser till att bedöma patientens allmänna tillstånd.
Peritoneal vätskeanalys (paracentes): Särskilt hos patienter med ascites är det extremt viktigt att ta ett vätskeprov med en tunn nål från bukhålan. Cellantalet, bakteriekulturen och andra biokemiska analyser (t.ex. protein, laktat) i denna vätska är mycket avgörande för att ställa diagnos. Exempelvis, om antalet neutrofiler (PMN) överstiger 250 celler/µL är det typiskt för SBP (spontan bakteriell peritonit).
- Avbildningstekniker
Ultraljud (USG): Ultrason används ofta som första metod för att undersöka om det finns fritt vätskeansamling (ascites) eller abscess i bukhålan. Dessutom kan andra problem i organ som gallblåsa och njurar (t.ex. stenar eller inflammation) upptäckas.
Datortomografi (CT): Om ultraljudet inte ger ett entydigt svar eller om mer detaljerade bilder önskas, används CT. På så sätt kan en möjlig tarmperforation, bukabscess, tumör eller andra avvikelser synas tydligare. CT fungerar nästan som en ”karta” över bukhålan.
Direkt bukröntgen: Om det finns en tarmperforation kan fritt luft ses i bukhålan. Denna metod har dock relativt låg känslighet och används i modern praxis oftast som ett kompletterande verktyg snarare än som förstahandsval.
Hur behandlas peritonit?
Behandlingen av peritonit, om vi fortsätter vår ”brand”-liknelse, handlar först och främst om att lokalisera brandkällan och snabbt släcka elden. Här motsvarar ”att släcka elden” antibiotikbehandlingen, medan ”att hitta och stänga källan” oftast innebär ett kirurgiskt ingrepp.
- Antibiotikabehandling
Det första och avgörande steget i behandlingen av peritonit är antibiotikabehandling. Ibland inleder läkare bredspektrumantibiotika utan att vänta på att den exakta bakterietypen ska fastställas (innan kulturresultaten finns tillgängliga), eftersom varje fördröjning i en aggressiv sjukdom som peritonit kan få livshotande konsekvenser.
Bredspektrumalternativ: Läkemedel såsom beta-laktam/beta-laktamas-hämmare (t.ex. piperacillin-tazobaktam) eller tredje- till fjärde generationens cefalosporiner (t.ex. ceftriaxon, cefepim) föredras ofta.
Fungala infektioner: Hos vissa patienter kan svampen Candida bli inblandad. I sådana fall kan antifungala läkemedel tillsättas.
Målinriktad behandling: När kulturresultat från blod eller peritoneal vätska blir tillgängliga kan behandlingen anpassas till ett smalare spektrum, vilket minskar risken för biverkningar och utveckling av resistenta bakterier.
- Kirurgiskt ingrepp (kontroll av källan)
Om peritonit uppstår till följd av en tarmperforation eller en spricka i ett inre organ är ett kirurgiskt ingrepp nästan oundvikligt. Till exempel räcker det oftast inte med enbart antibiotika vid en brusten blindtarm; den brustna blindtarmen måste tas bort. På samma sätt, om det finns en spricka i magsäcken eller tarmväggen, måste denna repareras.
Laparotomi eller laparoskopi: Operationen kan utföras med en öppen metod (laparotomi) eller med en sluten metod (laparoskopi). Laparoskopi innebär att man gör några små snitt i buken för att använda en kamera och instrument, vilket oftast ger mindre smärta och snabbare återhämtning. Vid komplicerade fall eller utbredd infektion kan öppen kirurgi dock föredras.
Dränage av abscess: Om en abscess har bildats i bukhålan måste den tömmas kirurgiskt eller med hjälp av radiologiska metoder. Precis som att torka upp en samling giftigt vatten, påskyndar en rengöring av infektionens källa behandlingen.
- Stödjande behandlingar
Vätske- och elektrolytersättning: Under kampen mot infektionen förlorar kroppen stora mängder vätska. Denna förlust ersätts genom intravenös vätsketerapi. Elektrolytobalanser (såsom natrium, kalium, kalcium etc.) korrigeras också.
Smärtlindring: På grund av buksmärtan kan patienten ha svårt att andas. Därför ges smärtstillande medel som stöd. Det är dock viktigt att notera att mycket starka smärtstillande medel ibland kan maskera undersökningsfynd, varför smärtbehandlingen måste planeras noggrant under läkares övervakning.
Andnings- och organsupport: Vid allvarliga fall övervakas patienten på intensivvårdsavdelning. Om blodtrycket är lågt kan vasopressorer ges för att höja det, och om lungorna inte syresätter tillräckligt kan mekanisk ventilation vara nödvändig.
- Tillvägagångssätt hos patienter med peritonealdialys
Särskilt hos de patienter som använder en peritonealdialyskateter är peritonit mycket vanligt. I behandlingen kan intraperitoneal (direkt i buken) administrering av antibiotika ske. Det kan även uppstå situationer där katetern måste bytas eller tas bort. Här är det viktigt att även fokusera på patientens utbildning och hemvård.
På så sätt fungerar antibiotika, kirurgi och stödjande behandlingar tillsammans som en komplett orkester. Om ett instrument saknas kan melodin förstöras; därför följer läkare och vårdteamet patienten noggrant med en holistisk plan. Ju tidigare behandlingen påbörjas, desto större är chansen för framgång.
Vad kan du göra för att skydda dig mot peritonit?
Peritonit är en sjukdom som fortskrider snabbt och kan få allvarliga konsekvenser. Men i vissa fall kan den förebyggas. Naturligtvis är det inte möjligt att helt förhindra alla sjukdomar; men det finns saker man kan göra för att minska riskerna eller upptäcka den tidigt.
- Personlig hygien och allmän hälsa
Till exempel, om du är patient som genomgår peritonealdialys måste du alltid hantera kateterinsättning och -borttagning med rena och sterila material. Dina händer bör tvättas ofta, huden runt katetern kontrolleras dagligen och vårdinstruktionerna följas noggrant. På samma sätt gör god allmän hygien det svårare för bakterier att ta sig in i kroppen.
- Regelbundna läkarbesök
Om du har kroniska sjukdomar såsom lever- eller njursjukdom bör du inte försaka dina regelbundna kontroller. Till exempel kan övervakning av ascites hos patienter med cirros samt, vid behov, profylaktisk antibiotikabehandling kraftigt minska risken för SBP. På samma sätt är det mycket viktigt att strikt följa behandlingsplanen om du har ytterligare riskfaktorer såsom diabetes eller nedsatt immunförsvar.
- Rationell läkemedelsanvändning
Det är viktigt att komma ihåg att oplanerad användning av antibiotika kan försvåra behandlingen om du någon gång drabbas av en verklig infektion. Att undvika antibiotika utan läkarrecept och att inte överanvända läkemedel hjälper till att bevara kroppens flora och hindrar utvecklingen av resistenta mikrober.
- Rätt kost och tarmhälsa
Tarmarna utgör en viktig del av kroppens försvarslinje. De nyttiga bakterierna i tarmen stärker vårt immunförsvar. Att äta en hälsosam, fiberrik kost, dricka mycket vatten och vid behov använda probiotika kan hjälpa till att bevara tarmens integritet och därmed minska risken för bakteriell translokation.
- Att känna igen tidiga varningssignaler
Symtom som buksmärta, feber eller illamående bör inte tas lätt på. Speciellt personer som tidigare haft problem med lever, njurar eller tarmar bör omedelbart kontakta en läkare om de plötsligt upplever intensiv buksmärta eller ett generellt försämrat tillstånd. Peritonit är ett allvarligt tillstånd som inte bör fördröjas med tanken ”vänta, det går över”.
- Undvik onödig bukkirurgi
Naturligtvis, om det är en akut situation är ett kirurgiskt ingrepp oundvikligt. Men onödiga eller fördröjbara operationer kan öka risken för peritonit. Därför kan det vara klokt att söka en andra åsikt och vara säker på att operationen verkligen är nödvändig.
Vilka personer löper störst risk för peritonit?
Peritonit kan uppträda plötsligt hos vem som helst; men hos vissa individer och under vissa omständigheter är risken ännu högre. Det är som i ett hus med brandrisk där en öppen, obevakad kamin utgör en extra fara…
- De med leversjukdomar (cirros)
Hos patienter med cirros är risken hög att bakterier förökar sig i den vätska (ascites) som samlas i bukhålan. Eftersom kroppens försvar är nedsatt i detta område ökar risken för att SBP (spontan bakteriell peritonit) utvecklas. Därför är regelbundna kontroller och, om nödvändigt, profylaktisk antibiotikabehandling mycket viktig för dessa patienter.
- Njursjuka och de som genomgår peritonealdialys
Peritonealdialys är en behandlingsmetod vid njursvikt, men den medför en risk att bakterier kan komma in via katetern. Därför är det avgörande att patienter som genomgår peritonealdialys strikt följer sterila tekniker och regelbundet sköter sitt kateterunderhåll.
- Personer med nedsatt immunförsvar
De som genomgår cancerbehandling, använder immunsuppressiva läkemedel eller har immunbrist, till exempel vid HIV, har ett sänkt försvar mot infektioner. Hos dessa individer kan infektioner såsom peritonit utvecklas både allvarligare och snabbare.
- Äldre
Med åldern kan immunförsvaret försvagas, och äldre har ofta flera ytterligare sjukdomar (t.ex. hjärt- eller lungproblem). Eftersom symtom som buksmärta eller feber ibland inte är lika tydliga hos äldre kan diagnosen dröja, vilket ökar risken.
Patienter med långvarig sjukhusvistelse och intensivvård
Sjukhus, särskilt intensivvårdsavdelningar, kan ibland vara miljöer där resistenta bakterier och svampar sprids. Hos patienter som är inlagda under lång tid eller som genomgår invasiva ingrepp (som sondar eller katetrar) ökar risken för peritonit.
Personer med riskfaktorer bör vara extra uppmärksamma på eventuella symtom och hålla sina läkarbesök regelbundet. På så sätt kan faran hållas i schack innan den knackar på dörren.
När ska du söka läkare vid misstänkt peritonit?
Buksmärta betyder inte alltid att det är peritonit – det kan vara så enkelt som gasbesvär. Men vissa signaler indikerar att ”läget är allvarligt”. När dessa signaler uppträder bör du inte vänta utan omedelbart söka medicinsk hjälp, eftersom det kan vara livräddande.
- Svår och ihållande buksmärta
Om buksmärtan åtföljs av en stelhet lik en planka eller extrem ömhet vid beröring, tveka inte. Att tänka ”jag tar det lugnt, det går över” kan vara ett stort misstag, eftersom infektionen kan spridas snabbt.
- Hög feber och frossa
Särskilt om febern överstiger 38,5°C, tillsammans med frossa och svettningar, innebär det att kroppen är i larmläge. När detta kombineras med buksmärta bör man anta att det kan vara ett allvarligt tillstånd.
- Matsmältningsproblem såsom illamående, kräkningar, diarré eller förstoppning
Enskilt kan kräkningar eller diarré vara tecken på vanliga magbesvär, men om de kombineras med och förvärras av buksmärta kan det indikera ett allvarligt tillstånd som peritonit.
- Svimning eller mental förvirring
Symtom som lågt blodtryck, snabb hjärtrytm och koncentrationssvårigheter kan vara varningssignaler för att septisk chock är på väg. Speciellt hos äldre kan förvirring (medvetandebrist) uppstå, och eftersom de kanske inte kan beskriva sin smärta kan tillståndet förbises.
- Grumlig eller blodig dialysvätska under peritonealdialys
För patienter med peritonealdialys är färgen på dialysvätskan en mycket viktig ledtråd. Om vätskan är grumlig, blodig eller innehåller koagulationsliknande strukturer bör du omedelbart söka medicinsk hjälp.
Oavsett vilka symtom du upplever, skickar din kropp alltid viktiga signaler. Att lyssna på dessa och vid behov söka expert hjälp är avgörande för att förebygga allvarliga komplikationer.
Varför förlöper peritonit så allvarligt?
Peritoneum är ett omfattande lager som omsluter nästan alla livsviktiga organ i bukhålan. När denna hinna infekteras är ytan där inflammationen kan spridas mycket stor. Dessutom har peritoneum en rik blodtillförsel, vilket kan leda till en extremt kraftig inflammatorisk respons. Alla dessa faktorer gör att en till synes enkel buksmärta snabbt kan utvecklas till ett livshotande tillstånd.
Hos vilka uppträder spontan bakteriell peritonit (SBP)?
Spontan bakteriell peritonit (SBP) ses oftast hos patienter med levercirros som har en ansamling av vätska (ascites) i bukhålan. Ascites kan skapa ett område med nedsatt immunförsvar där bakterier från tarmfloran kan ta sig in och orsaka en infektion. SBP har även en hög risk för återfall, vilket gör profylaktiska antibiotika och regelbundna kontroller mycket viktiga.
Vad bör patienter med peritonealdialys vara uppmärksamma på?
Sterilisering av händer och dialyssystemet är av yttersta vikt. Var noga med området runt katetern, sköt om såret och kontrollera dialysvätskans färg och klarhet. Om du märker att dialysvätskan är grumlig eller har en onormal lukt, ska du omedelbart kontakta din vårdpersonal.
Vilka kostråd kan vara fördelaktiga?
Det finns ingen specifik ”peritonitdiet”, men att äta hälsosamt och balanserat stärker kroppens allmänna motståndskraft. Vid kroniska sjukdomar såsom lever- och njursjukdomar bör du följa de kostrekommendationer din läkare eller dietist föreslår, exempelvis saltbegränsning och proteinjustering. Att dricka mycket vatten och äta fiberrik frukt och grönsaker bidrar också till att bevara tarmhälsan.
Vad kan göras för att förhindra peritonit efter operation?
Det är mycket viktigt att följa läkarens rekommendationer, ta hand om såret på rätt sätt och uppmärksamma symtom utan dröjsmål. Kirurger arbetar under sterila förhållanden under operationen, men sällan kan sutureringen läcka eller en abscess bildas. Om du efter operationen upplever feber, buksmärta eller märker något onormalt, ska du omedelbart informera ditt vårdteam.
Hur fortskrider återhämtningsprocessen efter peritonit?
Efter att behandlingen mot peritonit är avslutad frågar sig ibland patienter: ”Är allt över?” Återhämtningsprocessen, särskilt vid allvarliga fall, kan dock ta tid. Eftersom peritoneum är så omfattande krävs det en del ansträngning för att helt återgå till det normala och för att kroppen ska återhämta sig.
- Var uppmärksam på kosten
Om du under din sjukhusvistelse har fått näring via infart eller varit intuberad, är det viktigt att övergå till fast föda under kontroll av läkare och dietist. Vissa patienter börjar med en flytande diet och går sedan gradvis över till fast föda.
- Fysisk aktivitet
Efter bukoperationer eller svåra fall av peritonit kan bukmusklerna vara försvagade under en tid. Undvik plötsliga och tunga rörelser och bygg upp styrkan gradvis med lättare övningar. Din läkare kan rekommendera sjukgymnastik eller särskilda övningar.
- Uppföljningsbesök
Personer med risk för återkommande peritonit (till exempel patienter med cirros eller de som genomgår peritonealdialys) bör genomgå regelbundna kontroller. Blodprover, bukultraljud eller andra tester utförs för att se om en ny infektion har utvecklats.
- Psykologiskt stöd
Hos personer som genomgått en allvarlig sjukdom kan symtom på oro och depression uppstå. Detta är helt naturligt. Stöd från läkare, sjuksköterskor, psykologer och dina närstående kan underlätta återhämtningsprocessen. Kom ihåg att du kan behöva tid för att återhämta dig både fysiskt och psykiskt.
Den totala återhämtningstiden varierar beroende på din ålder, eventuella komorbida sjukdomar och infektionens allvarlighetsgrad. Ibland kan det ta några veckor, ibland några månader. Men med tillräcklig vila, rätt behandling, en bra kost och regelbunden medicinsk uppföljning kan de flesta patienter återgå till sitt dagliga liv.
Vad är skillnaden mellan peritonit och andra bukinterna infektioner?
Det finns inte bara en typ av infektion i bukhålan. Peritonit är en utbredd inflammation av peritoneum, medan det även finns mer lokaliserade abscesser eller organspecifika infektioner (t.ex. pankreatit, kolangit) i buken. Den huvudsakliga skillnaden ligger i infektionens omfattning och vilken vävnad eller vilket organ som påverkas.
- Peritonit: Involverar hela peritonealytan (bukinens insida) med en generell diffus (utbredd) inflammation. Symtomen är mycket intensiva och buken är generellt stel och smärtsam.
- Abscesser: Dessa är lokala fickor av inflammation. Smärtan kan vara lokaliserad, och ibland dominerar feber och svettningar.
- Organspecifika infektioner: Vid tillstånd som gallblåseinflammation (kolecystit), bukspottkörtelinflammation (pankreatit) eller tarminflammation (kolit) känns smärtan oftast i det område där det aktuella organet finns. Men i svåra fall kan infektionen spridas till peritoneum och utvecklas till peritonit.
